Jag tänkte skriva lite om företaget som vi håller på att starta, inte för att övertyga er om att köpa våra garner eller tyger, utan jag vill berätta om – och tillsammans med er förstå – hur vi tänker och arbetar oss fram till vår dröm. Jag tror att det är mer intressant än något annat. Det kommer bli en följetong och den kommer handla om Tur, Kärlekoch Idéer.
Men först vill jag inleda följetongen med att berätta om Varför.
När jag var 19 hade jag ingen aning om vad jag ville göra eller jobba med. Jag växte upp på landet utanför en småstad i Småland och drömde om att flytta därifrån, att bo i alperna bland bergen stod högts upp på prio listan, mer visste jag inte, det fanns inga större planer.
Det där året träffade jag så många människor, det var de som var i samma del av livet som jag men som verkade ha en plan för de kommande 50 åren, det var de som påbörjat den där planen och kommit fram till att de behövde göra något annat, och det var de som precis som jag inte hade en aning vad de skulle göra men som ville göra något meningsfullt.
När jag var tonåring var jag arg, så som man är då, världens alla orättvisor väger tungt på ens axlar. Jag förstod att jag inte kunde ta hand om alltihop och jag förstod att man måste fokusera sin energi. Samtidigt måste man ha kul medan man jobbar hårt för något, man måste älska det man gör, annars kommer ilskan och energin leda till bitterhet och utbrändhet.
Jag hade alltid tyckt om att sy, jag tyckte om mode – som många andra tonårstjejer. Jag hade sytt min balklänning och jag skrev mitt gymnasiearbete kring H&M, Lindex och Kappahls CSR rapporter, som mest var ett marknadsföringsdokument egentligen.
Jag satt där i alperna en kväll och såg en dokumentärfilm om textilbranschen som heter The True Cost, det var då jag fick upp ögonen för textilbranschens baksidor, och det var de jag ville lägga mig energi på att lösa!
Jag gick från ett ohälsosamt shopaholic förhållande till kläder till total boykott! Jag bestämde mig för att studera till textilingenjör, för ingenjörer verkar ju kunna mycket tänkte 19åriga jag.
Samma år, alltså 2016, för tio år sedan nu, berättade mig farfars bror Stefan att hans vackra gotlandsull går till spillo varje år! Han lägger den förvisso runt skogsplantorna för att skrämma bort rådjuren men ändå! Hans fina ull, från hans fina får, borde väl kunna användas till något värdefullt?
Jag började brinna för det här, tillsammans med så många andra. Ullen väcker något inom oss. Kanske är det den intuitiva tacksamheten till fåren, som är ett av de första domesticerade djuren – hade vi varit där vi är idag utan dom?
Hur som helst.
Det är inte bara jag som bryr mig om detta utan det visar sig vara många. Under de senaste 10 åren (och längre än så) har många eldsjälar brunnit för den svenska ullen, projekt har drivits och vi har alla inspirerats av någon innan oss. Designers har utvecklat, hantverkare har skapat och många har utbildat.
Så när jag startar ett garnföretag vet jag att jag kommer göra det av rätt anledning. Vi kommer att göra det ordentligt, av bra ull och till bästa kvalité. Jag vet att vi kommer att försöka göra det med så låg miljöpåverkan som möjligt. Och i en sömnig industri som knappt har förändrats på hundra år vet jag att vi kommer att tillföra förändring.
Mitt mål är att vara kompromisslös, tillsammans med andra experter och perfektionister ska vi göra det så bra att vi ska kunna sätta våra namn på varje härva, varje löpmeter tyg och vara stolta.